I höstas när jag började rida Mira, så gick det inte bra ska jag säga. Såklart det inte går bra såfort man hoppa upp, inte det jag menar. Hon höll ju på att ta in rumpan innanförspåret och ut med huvet, vägra gå framåt, börja backa när jag ville få fram henne. You name it.. Det var verkligen inte roligt.Det höll på enda tills jag börja träna för Monica. Dock försvann det lite, jag lärde mig rida henne lite mera, men hon höll på fortfarande. Men jag ska inte ljuga, hon håller på samma nu. Det finns TVÅ skillnader. 1 jag vet hur jag ska göra så hon går framåt/lyssnar/får rumpan åt rätt håll och huvud, 2 hon håller på inte lika mycket eftersom jag lär känna henne mer och mer för varje ridpass. Jag red max halvtimma varje dag för att det var så tråkigt när hon inte ville och inte lyssnade. Det gick "bra"(tyckte jag då..) när jag red fram, i skritt, trav och galopp. Efter galoppen var det hon som bestämde om hon ville gå framåt eller inte, lyssna eller inte. Jag visste inte hur jag skulle hantera det och få henne gå framåt och lyssna på MIG. Jag kände mig så värdelös och jag gillade inte och rida när andra red samtidigt. Jag skämdes för att det inte funkade. Endå visste(vet) jag att alla har något problem med sin ponny/häst. Det skulle vara konstigt om man inte hade det, det tillhör livet som ryttare.

-

Jag kommer ihåg en gång när det gick jätte "bra", och att hon inte hade bråkat med mig, så mycket. Jag var så nöjd över henne.. Jag trodde jag hade kvar det inlägget jag skrev om det ridpasset. Men har tydligen tagit bort det, skulle vilja visa text från det. Men jag kommer ihåg det ridpasset så bra, jag vet inte varför för det gick inte så bra som jag trodde, då..

-

Om man jämnför med ridpassen nu, sen jag började träna för Monica är det när Mira lyssnar, går fint är avslappnad och allt detdär. Jag har också slutat andvända martingalen tack vare Monica. Jag hade inte "vågat" pröva rida utan den på "riktigt". I söndags när jag träna tog vi av den och jag travade och galoppera utan den. Skritta med såklart. Jag trodde att Mira skulle dra iväg i galoppen och när jag skulle bromsa henne och att hon skulle dra upp huvudet så att jag inte skulle kunna få stopp på henne. Därför har jag inte vågat rida utan den, inte galopperat. Det kändes bra när Monica var där och sa va jag skulle göra. Utan Monica hade jag INTE galopperat utan martingal. Jag andvänder den bara vid uteritt och hoppning. Men jag ska försöka andvända den så lite som möjligt. Så lite utrsustning som möjligt.

-

Mitt mål med Mira då var att få henne lyssna på mig, slappna av, kunna fatta galopp direkt från traven utan att springa in i traven,kunna hoppa lite, dock med lite stopp och sådant innan. Nu har jag nått dom målen(nästan). Men jag jobbar på dom,slutar aldrig kämpa. Nu är det dags att sätta nya mål. Dem lyder såhär. Att vara avslappnad och allt det där uppe, att hon ska vara trygg hos mig, inte känna sig osäker, att hon inte ska vara rädd för hindrerna(för att slå i bommarna) komma över på första försöket, kunna sitta ner i traven utan att hon blir spänd och springer iväg. Det är nog dom jag har nu. Dom är små, men jag vill att hon ska tycka att hoppningen är roligt från hela början, inte halva ridpasset bara. Hon måste kolla på hindrerna/bommarna innan hon går över dom. Ibland blir hon osäker och börjar backa. Sen när hon har kommit över några gånger så tycker hon det är jätte roligt sen.Så vill jag att hon ska vara från början. Ska försöka få henne säker och trygg. <3

-

Sluta aldrig kämpa! Oavsett vad ni håller på med, hästsport,fotboll,ishockey, rugby, eller något annat. Kom ihåg det! Ha alltid ett mål som ni kan sikta mot. Små som stora mål, alla är lika viktiga!

I höstas när jag började rida Mira, så gick det inte bra ska jag säga. Såklart det inte går bra såfort man hoppa upp, inte det jag menar. Hon höll ju på att ta in rumpan innanförspåret och ut med huvet, vägra gå framåt, börja backa när jag ville få fram henne. You name it.. Det var verkligen inte roligt.Det höll på enda tills jag börja träna för Monica. Dock försvann det lite, jag lärde mig rida henne lite mera, men hon höll på fortfarande. Men jag ska inte ljuga, hon håller på samma nu. Det finns TVÅ skillnader. 1 jag vet hur jag ska göra så hon går framåt/lyssnar/får rumpan åt rätt håll och huvud, 2 hon håller på inte lika mycket eftersom jag lär känna henne mer och mer för varje ridpass. Jag red max halvtimma varje dag för att det var så tråkigt när hon inte ville och inte lyssnade. Det gick "bra"(tyckte jag då..) när jag red fram, i skritt, trav och galopp. Efter galoppen var det hon som bestämde om hon ville gå framåt eller inte, lyssna eller inte. Jag visste inte hur jag skulle hantera det och få henne gå framåt och lyssna på MIG. Jag kände mig så värdelös och jag gillade inte och rida när andra red samtidigt. Jag skämdes för att det inte funkade. Endå visste(vet) jag att alla har något problem med sin ponny/häst. Det skulle vara konstigt om man inte hade det, det tillhör livet som ryttare.

-

-

Jag kommer ihåg en gång när det gick jätte "bra", och att hon inte hade bråkat med mig, så mycket. Jag var så nöjd över henne.. Jag trodde jag hade kvar det inlägget jag skrev om det ridpasset. Men har tydligen tagit bort det, skulle vilja visa text från det. Men jag kommer ihåg det ridpasset så bra, jag vet inte varför för det gick inte så bra som jag trodde, då..

-

-

Om man jämnför med ridpassen nu, sen jag började träna för Monica är det när Mira lyssnar, går fint är avslappnad och allt detdär. Jag har också slutat andvända martingalen tack vare Monica. Jag hade inte "vågat" pröva rida utan den på "riktigt". I söndags när jag träna tog vi av den och jag travade och galoppera utan den. Skritta med såklart. Jag trodde att Mira skulle dra iväg i galoppen och när jag skulle bromsa henne och att hon skulle dra upp huvudet så att jag inte skulle kunna få stopp på henne. Därför har jag inte vågat rida utan den, inte galopperat. Det kändes bra när Monica var där och sa va jag skulle göra. Utan Monica hade jag INTE galopperat utan martingal. Jag andvänder den bara vid uteritt och hoppning. Men jag ska försöka andvända den så lite som möjligt. Så lite utrsustning som möjligt.

-

-

Mitt mål med Mira då var att få henne lyssna på mig, slappna av, kunna fatta galopp direkt från traven utan att springa in i traven,kunna hoppa lite, dock med lite stopp och sådant innan. Nu har jag nått dom målen(nästan). Men jag jobbar på dom,slutar aldrig kämpa. Nu är det dags att sätta nya mål. Dem lyder såhär. Att vara avslappnad och allt det där uppe, att hon ska vara trygg hos mig, inte känna sig osäker, att hon inte ska vara rädd för hindrerna(för att slå i bommarna) komma över på första försöket, kunna sitta ner i traven utan att hon blir spänd och springer iväg. Det är nog dom jag har nu. Dom är små, men jag vill att hon ska tycka att hoppningen är roligt från hela början, inte halva ridpasset bara. Hon måste kolla på hindrerna/bommarna innan hon går över dom. Ibland blir hon osäker och börjar backa. Sen när hon har kommit över några gånger så tycker hon det är jätte roligt sen.Så vill jag att hon ska vara från början. Ska försöka få henne säker och trygg.

-

-

Sluta aldrig kämpa! Oavsett vad ni håller på med, hästsport,fotboll,ishockey, rugby, eller något annat. Kom ihåg det! Ha alltid ett mål som ni kan sikta mot. Små som stora mål, alla är lika viktiga!♥